Måndag morgon, sju grader och duggregn. Jag står utanför ytterdörren med matkassar i båda händerna och inser att händerna är fulla, nyckeln finns i fickan, och fickan sitter på byxan som sitter under jackan som är stängd. Den där akrobatiska rörelsen där man försöker balansera på ett ben, fiska upp nyckeln med lillfingret och samtidigt hålla kassen från att välta – den känner ni igen. Det var då jag bestämde mig. Nog med nycklar. Det behövdes passersystem Stockholm.
På tisdag eftermiddag kom killen från låsfirman. Han hade med sig en liten dosa, en app och en blick som sa ”det här fixar vi på tio minuter”. Och visst, tio minuter senare var ytterdörren uppkopplad. Min telefon var nu nyckel. Och inte bara min – hela familjens telefoner kunde öppna dörren. Inga fler reservnycklar under krukan, inga fler ”har du sett mina nycklar”, inget mer.
Onsdag kväll, klockan halv tio. Det knackar på dörren. En kompis som skulle hämta en laddare, men vi var redan i pyjamas. Förr hade det betytt att någon fick klä på sig, gå ner, öppna, stå i drag och frysa. Nu satt vi kvar i soffan. Ett knapptryck i mobilen, ett klick från dörren, och kompisen var inne. Han ropade hejdå när han gick, vi hörde dörren låsa sig själv bakom honom. Det kändes som framtiden.
Torsdag morgon, barnen till skolan. Dottern hade glömt sitt lunchkort. Hon ringde från gathörnet, stressad, sen som vanligt. Förr hade det inneburit att hon fick vända, eller att jag fick gå ner och släppa in henne. Nu? ”Gå bara fram till dörren, så öppnar jag från jobbet.” En knapptryckning i appen, och hon var inne. När hon kom ut igen låste sig dörren automatiskt. Hon hann till bussen.
Fredag eftermiddag, hantverkaren. Han skulle byta en trasig ventil i badrummet och hade fått en tidslucka mellan två andra jobb. Förr hade det inneburit att någon var tvungen att vara hemma, ta ledigt, sitta och vänta. Nu skickade jag en digital nyckel som bara fungerade mellan klockan ett och fyra. Han kom, han gjorde jobbet, han gick. Jag fick en notis när han låste upp, och en när han låste igen. Allt loggat, allt tryggt.
Lördagsfest, folk i rörelse hela kvällen. Någon skulle hämta mer dryck från bilen, någon skulle ut och röka, någon kom sent och behövde komma in utan att störa. Med vanliga nycklar hade det blivit ett evigt öppnande och stängande. Nu bara öppnade folk själva med sina telefoner. Ingen stod i dörren och frös, ingen behövde avbryta samtalet. Det bara flöt.
Söndag eftermiddag, en lugn stund. Jag satt med kaffet och bläddrade igenom loggen i appen. Där syntes exakt vem som kommit och gått under veckan, och när. Barnen på morgnarna, hantverkaren på fredagen, kompisen på onsdag kväll. Allt fanns där, svart på vitt, en tyst trygghet. Ingen hade kunnat komma in obemärkt. Och jag hade kunnat se direkt om något hänt.
Måndag igen. Den här gången stod jag inte och balanserade med matkassar. Jag gick bara fram till dörren, den kände av min telefon och låste upp innan jag hann sträcka fram handen. In på tre sekunder, kassarna på köksbänken, kaffet på. En vecka med digital dörr, och jag undrar varför jag väntade så länge.
Det finns förstås de som säger att det är otäckt. Att allt är uppkopplat, att någon kan hacka sig in, att man blir övervakad. Men sanningen är att en vanlig dörr går att dyrka upp på tio sekunder för den som kan. Ett digitalt lås är betydligt svårare att forcera, och alla händelser loggas. Tryggheten är större, inte mindre. Och bekvämligheten? Den går inte att jämföra.
Nu har jag börjat fundera på nästa steg. Kanske koppla dörren till larmet, så att det automatiskt aktiveras när sista personen går ut. Koppla till belysningen, så att den tänds när någon kommer hem sent. Kanske till och med till värmen, så att elementen går ner när huset står tomt. Små saker som tillsammans gör vardagen lite enklare, lite smartare, lite tryggare.
Och nyckeln? Den ligger i en låda någonstans. Reserv, ifall allt annat skulle fallera. Men jag har inte rört den på en vecka. Och jag tror inte jag kommer att göra det på länge.